Nu har det gått en vecka ,sen Mio kom hem från

sjukhuset...Han mår bättre o blir piggare..

Sjukhus vistelsen känns så långt borta...

Men sanningen e ju  tvärtom.. så nära, så nära ,

trycket i mitt bröst har lagt sej ,men de öppna 

såren finns kvar..  så fort man kopplar av ,

 och tankarna går till Mio , tumören, 

 operationen , hans rädsla  osv..

så bränner det till i hjärtat, ögonen börjar tåras.

Hur stark jag än har känt mej så inser jag,

 att även jag  faller..

 Men kärleken till Mio,

 får mej att resa mej upp varje gång..

jag går med sköra ,svaga ben..

När svagheten tar över, så sträcker jag  ut min

 hand..

Där står alltid någon kär och tar den,

 håller fast och ger mej stöd, att  fortsätta gå..

 häromdagen  lyssnade jag och Dixi på ett

klipp med Mio,

 han spelade gitarr o sjöng en vacker sång..

Jag och Dixi tittade på varandra jag brast i gråt

 o jublade " jag är så Lycklig, att det gått så bra!"

Dixis ögon tårades ,hon gav mej ett varmt

 leende.. 

Det leendet såg jag framför mej när jag

 somnade den kvällen....

På morgonen möttes jag av ett nytt varmt leende.

.

Det var en fin härlig bild  ,på kylen, 

Mio &  lilla hans gud dotter..

Ett leende som gav mej kraft ,lycka och

 en underbar start på en ny dag !   

                    Mio Stolt Gudfar!

Trä hjärtat har Dixi gjort till mej i trädslöjden,

för flera år sedan..

Jag älskar det! :)